Varför är livet så orättvist???
Vet inte varför jag är så känslig när jag hör om människors öden.. Allt från sjukdomar och död till händelser vi inte kan förutse.
Tsunamin tex. Jag och min familj var där när det hände och vi fick vågen över oss(alla klarade sig tack och lov). Vi hade tur som inte var på de värst drabbade platserna men det var ändå en händelse som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Mina tankar gick omedelbart till dem som drabbades värre och till dem som förlorade en eller flera familjemedlemmar. Hur går man vidare efter en sån sak? Efter något som man inte alls kunde påverka på något sätt?
Jag tänker på alla de barn som inte var starka nog att stå emot den kraft som slog dem eller de äldre som inte hann springa. Vem ska man skylla på?? Det finns ju ingen.. Det naturens gång..
Men det känns inte rättvist att nån ska förlora någon dem älskar för att naturen gjorde sitt.. Jag kan än idag tänka på detta och känna hur ögonen tårfyllds..
När vi var på Koh Lanta och sista vågen kom och sköljde över mina brorsor och far så var jag på väg springades bort från havet. När min mor sedan frågade vart de var så sprang jag utan att tänka tillbaka för att höra att de var ok. Brorsorna svarade på en gång men inte pappa. Jag ropade säkert tre fyra gånger innan han svarade att han var ok. Sprang tillbaka till min mamma och sa att de var ok och sen hamnade jag i chocktillstånd. Skakade och visste inte riktigt om detta var verkligt eller bara en mardröm.
Om jag mådde så dåligt över det kan jag bara tänka mig hur dem som inte visste var sina nära var någonstans. Vad som hade hänt dem, om dem levde eller inte.
Vi fick se en massa skadade människor, barn som vuxna, i kläder eller bara i bikini med filt, med eller utan sina väskor.. På flygplatserna var det kaos fast ändå inte. Thailändarna tog så bra hand om de som behövde hjälp och även vi lämnade lite kläder till dem som inte hade några.
Många människor har påverkat mitt liv men några har berört mig lite mer.
De två unga tjejerna som tog sig till Bangkok med en liten tjej vars familj de rest med. Dem visste inte vad som hade hänt hennes föräldrar men dem tog sig till flygplatsen och sedan vidare hem till sverige. Där väntade flickans mor och farföräldrar.
Vissa tänker säkert om dem gjorde rätt? Ja jag tycker det. Denna lilla flicka på 5 år hade ingen som kunde ta hand om henne, ingen visste var hennes föräldrar var och är man så liten ska man inte behöva se alla hemskheter som fanns där nere. Hemma väntade kärlek och trygghet. När hennes föräldrar sedan ringde så fanns hon där i tryggt förvar och dem kunde säkert andas ut och slippa oroa sig om vad som hänt henne.
Ta hand om er där ute..
Kram på er så länge..
Tsunamin tex. Jag och min familj var där när det hände och vi fick vågen över oss(alla klarade sig tack och lov). Vi hade tur som inte var på de värst drabbade platserna men det var ändå en händelse som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Mina tankar gick omedelbart till dem som drabbades värre och till dem som förlorade en eller flera familjemedlemmar. Hur går man vidare efter en sån sak? Efter något som man inte alls kunde påverka på något sätt?
Jag tänker på alla de barn som inte var starka nog att stå emot den kraft som slog dem eller de äldre som inte hann springa. Vem ska man skylla på?? Det finns ju ingen.. Det naturens gång..
Men det känns inte rättvist att nån ska förlora någon dem älskar för att naturen gjorde sitt.. Jag kan än idag tänka på detta och känna hur ögonen tårfyllds..
När vi var på Koh Lanta och sista vågen kom och sköljde över mina brorsor och far så var jag på väg springades bort från havet. När min mor sedan frågade vart de var så sprang jag utan att tänka tillbaka för att höra att de var ok. Brorsorna svarade på en gång men inte pappa. Jag ropade säkert tre fyra gånger innan han svarade att han var ok. Sprang tillbaka till min mamma och sa att de var ok och sen hamnade jag i chocktillstånd. Skakade och visste inte riktigt om detta var verkligt eller bara en mardröm.
Om jag mådde så dåligt över det kan jag bara tänka mig hur dem som inte visste var sina nära var någonstans. Vad som hade hänt dem, om dem levde eller inte.
Vi fick se en massa skadade människor, barn som vuxna, i kläder eller bara i bikini med filt, med eller utan sina väskor.. På flygplatserna var det kaos fast ändå inte. Thailändarna tog så bra hand om de som behövde hjälp och även vi lämnade lite kläder till dem som inte hade några.
Många människor har påverkat mitt liv men några har berört mig lite mer.
De två unga tjejerna som tog sig till Bangkok med en liten tjej vars familj de rest med. Dem visste inte vad som hade hänt hennes föräldrar men dem tog sig till flygplatsen och sedan vidare hem till sverige. Där väntade flickans mor och farföräldrar.
Vissa tänker säkert om dem gjorde rätt? Ja jag tycker det. Denna lilla flicka på 5 år hade ingen som kunde ta hand om henne, ingen visste var hennes föräldrar var och är man så liten ska man inte behöva se alla hemskheter som fanns där nere. Hemma väntade kärlek och trygghet. När hennes föräldrar sedan ringde så fanns hon där i tryggt förvar och dem kunde säkert andas ut och slippa oroa sig om vad som hänt henne.
Ta hand om er där ute..
Kram på er så länge..
Kommentarer
Trackback
